Flyktingkrisen ställer gamla frågor på sin spets. Hur klarar vi jobben, vad behöver socialtjänsten, hur kan kraften i civilsamhället användas på bästa sätt och hur bygger vi ett flyktingmottagande som håller?
Aftonbladet har besökt tre kommuner som vågar satsa.

Skolan

– Jag ska bli läkare.
– Jag med.
– Jag vill bli ingenjör.
– Jag vill jobba på Migrationsverket.

Million, Hamsi, Ayman och Mohammed är 14 och 15 år gamla och kommer från Eritrea och Somalia. De är kompisar, och går i skolan på Lysa-enheten, en introduktionsskola för nyanlända flyktingar i Uppsala. De har varit i Sverige i knappt ett år. Bara Ayman har familjen med sig. Millions resa från Eritrea tog ett år. Den gick med bil, med båt och tåg, och långa stycken till fots.

Nu är de här, i samma klass i en skola en bit utanför centrala Uppsala. I veckorna pluggar de. På helgen spelar de fotboll.
Lysa är asyl baklänges och enheten är en slags verksamhet av det slag som på senare tid byggts upp runt om i Sverige. Här ges nyanlända barn en introduktion för att sedan slussas ut i den reguljära skolan.

Här handlar det mesta om att försöka lösa praktiska problem. Kunskaper ska kartläggas. Grundläggande svenska ska läras ut.
Ungefär en av fyra nyanlända flyktingar är barn i skolåldern. Det innebär att drygt 40 000 barn som har kommit till Sverige i år ska börja skolan, vilket ungefär motsvarar en halv årskull.

Enligt grova uppskattningar från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap leder enbart årets flyktingström till att 100-150 nya skolor behöver byggas.
Det handlar om lokaler och om lärare, främst i svenska som andraspråk. Men också om helt andra saker.

– Vi klarar timplaner, undervisning och betyg. Men familjehemmen som många bor på behöver mycket stöd. Och vad vi framför allt behöver nu är elevhälsopersonal, kuratorer, sjuksköterskor och psykologer. Och tolkar, säger rektor Malin Sandlund.

Samhällsservice för ca 170 000 invånare

Så här mycket behöver Sverige växa inom skola och sjukvård enligt grova uppskattningar från MSB:

Skola (42 500 elever)
– 100 – 150 nya skolor
– 3500 lärare

Förskola (8500 barn)
– 100 – 150 förskolor
– 1600 personal

Hälsa och sjukvård (170 000)
– 650 läkare, 1870 sjuksköterskor
– 1 sjukhus
– 20 vårdcentraler, 10 barnavårdcentraler, 5 barnmorskemottagningar, 7 psykiatriska mottagningar
– 7 folktandvårdskliniker 

Barnen som kommer är väldigt olika varandra. Många har bättre ämneskunskaper än svenska elever, och kan lyfta undervisningen och kunskapsnivån när de lärt sig svenska. Flera lärare jag pratar med säger att det är en fröjd att undervisa barn med goda grundkunskaper, höga ambitioner och stor respekt för utbildning.
Andra barn har hoppat av skolan i tidig ålder och ligger extremt långt efter, med omfattande behov av extra stöd.

Till det här måste svenska skolor nu anpassa sig. Detta i en tid när ökande segregation och sjunkande skolresultat redan är ett stort problem.
– Vi står vid ett vägskäl med många av de här barnen. Om vi lägger ner rätt resurser på dem nu, så kommer det att gå bra för dem. Om vi inte gör det, kan det gå illa, säger skolans kurator Karin Hallen Sehlin. Hennes egen tjänst utökas från en dag i veckan till nästan heltid från årsskiftet.
Det kommer att behövas.

”När larmet går gömmer sig eleverna under bordet”

Malmö ligger långt från Uppsala, såväl geografiskt som socialt. Men pratar man med lärare och skolledare så känns mycket ändå igen.
Ta Hermodsdalsskolan till exempel. En helt vanlig kommunal Malmöskola med en massa problem i bagaget. Mellan 2007 och 2011 stängdes högstadiet ner på grund av kaos.

Nuvarande rektor, Peter Abrahamsson, tillträdde då och idag är läget annorlunda.

I Hermodsdalsskolan innebär fler nyanlända inte att man måste lägga om sin pedagogik. Dels är man van vid att ta emot barn från andra länder, dels har 99 procent av eleverna redan svenska som andraspråk. På Hermodsdal finns 31 nationaliteter representerade.
Här handlar det mer om omfattningen av det som ska göras.

– Vi har 500 elever i skolan. Under hösten har det tillkommit 40 nyanlända, som kommit löpande, säger Eva Björndal, som är lärare i förberedelseklassen för nyanlända.

Många man pratar med om skolan och flyktingkrisen ger en liknande bild. Det är tufft. Fler skolor måste hjälpa till. Behovet av personal som stöttar barn som mår dåligt och hjälper till i kontakten med föräldrarna är enormt. Om inte det finns, kommer inte lärarna kunna jobba med pedagogik.

– Vi är vana vid att jobba språkutvecklande. Men en stor utmaning i dag är att många har upplevelser av krig, säger Eva Björndal.
– I måndags gick larmet klockan tre, som det gör en gång i månaden. Vi har elever som gömmer sig under bordet då, säger Peter Abrahamsson.

Bor i köket

Hemma hos Alham och hennes familj bor sju personer på två rum och kök. De vill inte vara med på bild, men berättar gärna och visar runt. Bakom ett draperi i köket står tre välbäddade sängar tätt, tätt. Där sover tjejerna i familjen.
– Det är inte bra. Det är inte hälsosamt. Och barnen kan inte göra läxorna, säger Alham. Hon har försökt byta lägenheten mot något större i flera år nu.

Trångboddhet är inget nytt problem här i Rosengård i Malmö.
Ett stenkast från Alham och hennes familj bor Salah Siali, hans fru Zobaida och deras sex barn i en fyra. De tre flickorna i ett sovrum, pojkarna i ett annat. Och så Salah, Zobaida och bebisen Yasmin, sju veckor, i det tredje. Det är inte lätt, men det fungerar.

Salah och Zobaida kom till Sverige för 26 år sedan från Libanon. Idag jobbar Salah som undersköterska och som trappvärd för det kommunala bostadsbolaget MKB. Det här är en välskött del av Rosengård, på gårdarna är det snyggt och prydligt.

Men det är trångt. Och Salah är orolig. Inte så mycket för sin egen del. Men för barnen. Och för framtiden, överlag.
– Många hyr ut till flyktingar nu. Det blir trångt. Det blir konflikter. Många här har inget jobb. Det är inte bra.

Nyanlända söker sig till Malmö för att de har släktingar här, för att det finns chans till jobb i en region som växer. Det skapar problem i ett område som redan är under högt tryck. I staden finns redan 1300 hemlösa, en del av dem barnfamiljer.
I Malmö byggs det. 1800 nya bostäder är planerade till nästa år, det är bra tempo för en stad med drygt 300 000 invånare.

Eller borde vara i alla fall. Men i förra veckan kom en ny befolkningsprognos för Malmö. Den visar att staden kommer att växa med 30 000 personer på fyra år. Det är mer än dubbelt så hög takt än vad man räknat med hittills.
Nu behöver Malmö bygga 4 000 nya bostäder per år, inte 1 800. Och 26 nya skolor. Hur ska det gå till? Och vad händer om man inte klarar det?

Hälften av vad som behövs

– Vi måste dubblera byggtakten i landet. Annars går inte det här.
Johan Persson är Kalmars starke, ännu relativt unge man. En 41-åring som styrt kommunen i nästan tio år och som i senaste valet gick i koalition med Centerpartiet fast han egentligen inte behövde.
– Samarbete ger stabilitet, säger Johan Persson. Man anar att han menar stabilitet i både byggtakt och maktinnehav.

Just nu byggs det mer än på länge. Sveriges kommuner och landsting, SKL, publicerade nyligen en undersökning som visar att det finns ungefär 173 000 bostäder i färdiga och aktuella detaljplaner i landets tillväxtkommuner. Kommunerna tror dessutom att de kan skaka fram ungefär lika mycket till de närmaste tio åren.

Problemet är bara att de planerna motsvarar ungefär hälften av behovet av nya lägenheter, enligt prognoser från Boverket.
Prognoser som dessutom gjordes i vintras, innan årets flyktingström.

I kommuner som Kalmar, Malmö och Uppsala lyckas man ändå bygga, tack vare envetna politiker.
Men det räcker inte. Inte på långa vägar.

Flyktingkrisen spär på en redan akut bostadsbrist. Idag bor knappt 11 000 personer som redan fått uppehållstillstånd kvar i Migrationsverkets anläggningsboenden eftersom de inte har någonstans att flytta.

Även asylsökande väljer många gånger att utnyttja sin rätt till eget boende – EBO. Man tränger ihop sig hos släktingar eller bekanta i några storstadskommuner. Resultatet blir många gånger extrem trångboddhet, och bland annat Boverket har varnat för riskerna det medför: ökade konflikter, smittspridning, sjukdomar och svårighet för barn att få möjlighet att sköta skolan.
Precis de barn som bäst skulle behöva en lugn miljö.

Dagens bostadsfiasko är ett svek mot samhällets svagaste. Det är dessutom en kraftfull hämsko på tillväxten.
Hittills har svaret från regeringen varit att göra vissa regeländringar, och införa ett produktionsstöd för hyresrätter.
Ingen som kan frågorna tror att de insatserna är i närheten av att räcka till.

Låst läge

Bostadspolitiken är så stillastående att den ibland känns poänglös att följa.
Men på senare tid har något hänt. Fler och fler experter har i ren desperation har börjat föreslå ”social housing”, det vill säga särskilda lägenheter för ekonomiskt svaga grupper. Det är en väg som Sverige hittills inte velat slå in på, eftersom det riskerar att förstärka segregationen ännu mer.

Bostadspolitik är komplext. Mycket av besluten ligger på kommunal nivå, där man styr över planprocesser. Vill inte kommunpolitikerna av någon anledning bygga några hyresrätter, så finns det ingen som kan tvinga dem.
Kommunerna i sin tur är fast i komplicerade regelverk som gör att det i praktiken är omöjligt att bygga snabbt även för den som vill. Samtidigt skapar skattesystemet extremt starka inlåsningseffekter.

Problemen i storstäderna är annorlunda än i småkommunerna. I Kalmar har Johan Persson kört över den lokala opinionen och bygger hyresrätter mitt i stan. Han kommer klara att göra sin del av jobbet om han fortsätter i samma takt som hittills.
I Uppsala har kommunen arbetat aktivt med markpolitik och bjudit in nya byggherrar för att förbättra konkurrensen. Även det ger resultat.

Men på många andra ställen räcker byggandet inte alls. Antingen är inflyttningen på en extremt hög nivå, som i Malmö och andra storstadsområden. Eller så vill kommunerna helt enkelt inte ha fler bostäder. I en av Stockholms mest byggvänliga kommuner, Sundbyberg, bytte Miljöpartiet nyligen block och började samarbeta med Moderaterna för att de tyckte att det byggdes för mycket.
Detta är alltså samma parti som sitter på bostadsministerposten.

Ingen äger riktigt bostadsfrågan. Alla skyller på varandra. Och nu sitter vi i en situation där segregation, fattigdom och social exkludering riskerar att öka dramatiskt.
Det borde inte behöva vara så.

Julkalendern och tillbaka

Hur kan vi acceptera att tre barn bor i ett kök i Sverige, 2015?
Inte som en tillfällig lösning, utan permanent.
Hur ser vi till att dagens flyktingbarn får chansen att bli läkare?

Just nu går julkalendern på tv. Där görs en resa genom Sveriges historia, en berättelse om fattigdom, smuts och umbäranden.
I dag handlade det om 20-talet. En familj på sex personer bodde i ett rum och sov i samma säng men vräktes i bostadsbristens Stockholm. De fick nödboende i en gymnastiksal där man avdelat sektioner för varje familj med tunna plankor.
Nödboenden. Trångboddhet. Utsatta barn.
Detta var vad vi reste oss ur, och lämnade bakom oss.

Sverige 2015 har inte kollapsat. Tillväxten är urstark, jobben blir fler och arbetslösheten går ner.
Det går bra för Sverige. Men det går inte bra för alla i Sverige.
På det svenska välståndets karta finns stora vita fläckar. Åtta år med skattesänkningar, uteblivna investeringar och försämrade trygghetssystem har inte gjort saken bättre. Trots ökad rikedom har de fattiga barnen blivit fler.
I år, och åren framöver, kommer Sveriges befolkning att växa mycket snabbt. Den segregation och de klyftor som redan finns riskerar att kraftigt förstärkas om inte något görs.
Eller snarare: om inte mycket görs.