Något håller på att gå sönder i Sverige. Så löd ett av de centrala budskapen i Socialdemokraternas valkampanj förra året.

I partiets eftervalsanalys konstateras att detta var ett riktigt påstående. Problemet var bara att Stefan Löfven inte lyckades förklara vad han skulle göra åt saken.

Orsaken till socialdemokratins idélöshet förklaras ibland med att man låst in sig i en ekonomisk politik från 90-talet. Krona-för-krona-doktrinen – att alla investeringar ska finansieras direkt – som gällde fram till i höstas har omöjliggjort offensiva satsningar och större projekt.

Men kanske är det riktiga svaret ett annat. Möjligen handlar det om att man faktiskt inte vet vad för slags politisk kraft man vill vara i en tid av migration och globalisering.

I stället blir svaret en slags rädslans politik och tal om systemkollaps.

Men i stället för att deppa ihop borde regeringen åka till Malmö.

Bäst och värst

I Malmö är det inte oväntat Malmöväder – grått och ruggigt. I kommunhuset på August Palms plats bossar Katrin Stjernfeldt Jammeh. Hon är partiets starka kvinna i Malmö, och lyckades med manövern att för två år sedan ta över smärtfritt efter företrädaren Ilmar Reepalu – och sen vinna valet på eget mandat.

Stjernfeldt Jammeh är 41 år gammal och något så ovanligt som en socialdemokrat med en vision. Hos henne hörs varken rädsla för förändring eller framtid.

– Vi ser oss som en liten storstad i en global värld. Vi vill bejaka öppenhet och samarbeta med näringslivet. För mig kan det aldrig vara ett problem att ha människor i min stad som talar mer än ett språk. I detta finns fantastiska nätverk och kunskaper.

Öppenheten förutsätter dock något om projektet ska lyckas: kraftfulla satsningar på skola, förskola, välfärd och bostadsbyggande. För några år sedan var Stjernfeldt Jammeh med och lanserade Malmökommissionen, där forskare och höga tjänstemän jobbade i två år med att ta fram förslag för ett socialt hållbart Malmö. Rapporterna tillhör det mest spännande som tagits fram på senare tid när det gäller stadsutveckling, jämlikhet och hållbarhet.

Och sådana satsningar behövs.

I landets tredje största stad finns det bästa och det värsta med dagens Sverige. Här finns urbaniseringen, framtidstron, mångfalden och en växande kreativ klass. Det var här IBM i höstas bestämde sig för att starta sitt nya utvecklingscenter, med 300 arbetsplatser.

– Vi valde Malmö eftersom staden har en extrem mångfald, både etniskt och åldersmässigt med många unga, och att det i regionen finns närhet till universitet och högskolor, sade Johan Forssander, chef för den nya enheten, till Dagens Industri tidigare i höstas.

När regeringen för ett par veckor sedan försökte sig på att snabblagstifta om att kunna stänga Öresundsbron, var det ett slag mot precis detta projekt.

Men i Malmö finns också motsatsen. Nästan en tredjedel av Malmös befolkning är vare sig i jobb eller utbildningsinsatser. Här finns tung kriminalitet, ökande hemlöshet och utbredd trångboddhet.

Och så är det detta med flyktingkrisen.

När Migrationsverkets veckostatistik i höstas gick i taket hamnade Malmö i centrum. Här går gränsen till Europa. Här är bron som Stefan Löfven vill kunna stänga. Här finns Malmömässan där 650 personer sov för ett par veckor sen och Röda Korset larmade om misär. Och det var här ett antal flyktingar lämnades utan tak över huvudet i slutet av november.

Strax efter det lades migrationspolitiken om.

Katrin Stjernfeldt Jammeh vill inte recensera omsvängningen. Men klart är att läget var extremt ansträngt i socialtjänst och på HVB-hem i Malmö höstas – och till viss del fortfarande.

– I en period kom det över 300 ensamkommande barn om dagen. Det svenska systemet klarar inte det. Det finns så mycket detaljerade regler, och så mycket vattentäta skott.

Hos Katrin Stjernfeldt Jammeh anas en stark frustration över att ha lämnats i sticket av staten, och att krisläget i Malmö användes som argument för att lägga om politiken.

Malmö, ännu mer än de flesta delar av landet, påverkas också långsiktigt av det stora antalet flyktingar som kommit till Sverige.

Förra veckan presenterades en ny befolkningsprognos som visar att staden kommer att växa dubbelt så snabbt de närmaste åren jämfört med vad man hade räknat med tidigare.

26 nya skolor måste byggas enligt prognosen och 4 000 nya bostäder om året. Det är ingen liten sak.

Pratar man med politiker och tjänstemän i Malmö hörs viss desperation. Hittills har man haft det kämpigt, men ändå haft realistiska mål att jobba mot.
Nu behöver man hjälp.

– Dels måste alla kommuner göra mer. Dels måste vi få ekonomisk hjälp – och det måste handla om långsiktiga lösningar. Vi kan inte använda skolpengen till att bygga 26 skolor, då försämras undervisningen för de som bäst behöver den. Får vi inte stöd i detta kommer klyftorna i Sverige bara att fortsätta öka, säger Katrin Stjernfeldt Jammeh.

Vägen framåt

”Systemkollaps” är ett ord som satt sig den här hösten. Margot Wallström luftade begreppet, och sedan hördes det allt oftare från socialdemokratiska företrädare.

Men bilden stämmer inte.

– Det är ett ansträngt läge på en rad områden.  Men att säga att det är en systemkollaps är helt enkelt inte sant, säger Alexandra Nordlander, analytiker på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, i ett blogginlägg.

Däremot måste delar av samhället få en större kostym. Eller som MSB uttrycker det: ”Långsiktigt behöver flera samhällsviktiga funktioner byggas ut för att anpassas till en större befolkning.”

För socialdemokratin – och vänstern i bredare bemärkelse – finns även en annan utmaning: hur sker denna utbyggnad så att jämlikheten stärks?

I detta reportage har vi fokuserat på skolan och bostadsmarknaden, och försökt samla konstruktiva förslag från kommunpolitiker och experter.

Skolan

1. Bryt kunskapssegregationen

I Migrationsöverenskommelsen finns en skrivning om att kommuner ”till större del ska kunna placera elever i andra skolor än de närliggande”. Att detta faktiskt genomförs är avgörande för både skolresultat och sammanhållning.

Det handlar både om att fördela nyanlända elever till resursstarka skolor och att ge tillräckliga resurser till utsatta skolor.

I Malmö fördelar man redan om pengar på detta sätt vilket borde tillämpas även på andra ställen. De bästa och högst betalda lärarna ska finnas i de tuffaste skolorna – inte tvärtom.

2. Fler lärare

Det största problemet i skolan är brist på utbildade lärare – särskilt sådana som har kunskaper i språkutvecklande pedagogik och svenska som andraspråk.

En snabb väg framåt skulle kunna vara att starta en ettårig lärarutbildning öppen för alla akademiker – med studielön. Den skulle kunna starta till hösten 2016, och ha lärare i tjänst ett år senare.

En annan åtgärd skulle kunna vara att komprimera den kompletterande lärarutbildningen som i dag är 1,5 år lång till ett år.

Slutligen måste flyktingar som är utbildade lärare kunna börja undervisa barn med samma modersmål. Just nu utreds ett sådant snabbspår – men detta borde redan vara i gång.

3. Utbilda lärarna

För att klara att undervisa barn med bristande språkkunskaper krävs särskilda pedagogiska verktyg. Nyligen presenterade IFAU en rapport som visar att skolresultaten i skolor med låga resultat kan lyftas om lärarna får utbildning ibland annat språkutvecklande arbetssätt. Det är inte bara fler lärare som behövs – utan också vidareutbildning av befintliga.

4. Mer stödpersonal

Många elever som nu kommer till svenska skolan bär med sig trauman och svåra upplevelser. Det finns dessutom ett ökat behov av kontakt med familjer, hjälp till skolval och andra insatser för att hjälpa barn att komma in i det svenska samhället.

5. Höj statsbidragen

Fler skolor, lärare, stödpersonal, kompetensutveckling och nya utbildningsprogram kostar pengar. Hittills har kommunerna fått en engångssumma, som räcker till de akuta behoven.

Det som nu behövs är höjda statsbidrag, främst för att täcka de ökade behoven i skolan när ytterligare drygt 40 000 elever ska få plats.

Bostäder

1. Kriskommission

Bostadspolitiken är ett misslyckat politikområde ända sedan Göran Perssons tid som statsminister. Fredrik Reinfeldt slopade investeringsstödet och räntebidragen vilket drev ner byggandet ytterligare. Kvar blev småsaker som Attefallshus och ändrade regler för andrahandsuthyrning.

Regeringen bör tillsätta en kriskommission som utan skygglappar går igenom hela bostadspolitiken med syfte att öka byggandet.

2. Mål om 700 000 bostäder

Innan flyktingkrisen sa Boverket att det behöver byggas minst 600 000 bostäder inom 10 år. I dag ligger samma siffra antagligen närmare 700 000, eller högre. Regeringen skulle behöva sätta upp detta som mål och styråra för politiken precis som man har mål på andra områden.

3. Andrum för byggande

Det skulle behövas ett andrum från alla de regler som begränsar byggandet. I ett första steg bör man göra det enklare att få bygglov utanför område med detaljplan och kräva kortare handläggningstider av kommunerna. Inom ett område med detaljplan bör bygglov i princip kunna ges med vändande post.

I ett andra steg bör möjligheterna till överklagande av byggprojekt begränsas och det kommunala planmonopolet ses över. Myndigheter, som Migrationsverket eller MSB, bör snabbt kunna sätta i gång byggprojekt på regeringens uppdrag utan att invänta den kommunala byråkratin.

4. Reformera EBO

Systemet med eget boende, EBO, resulterar i dag i att asylsökande koncentreras till vissa orter, som Malmö och Södertälje. Det behövs en ny balans mellan den enskildes önskemål och kommunernas behov av att kunna planera sin verksamhet.

5. Produktionsstöd hyresrätter

I dag finns stor brist på hyresrätter, särskilt i storstäderna. Det skulle behövas ett statligt stöd till nyproduktion av hyresrätter. I Malmö används det kommunala bostadsbolaget för att bygga fler hyresbostäder. Den modellen går att uppmuntra i hela landet.

Krisen är en möjlighet

Det är nu ett drygt år sedan valet. Det har varit turbulent, både i riksdagen och på grund av flyktingkrisen.

Men krisen ger också möjligheter bortom blockpolitiken och 90-talets mentala bojor. Och för vänstern kan det innebära en ny tro på politikens kraft.

Sverige står inte handfallet, den politik som en gång byggde det starka samhället kan göra det igen. Välfärdsstaten kan, som så många gånger förut, lyfta människor från hopplöshet och utanförskap.

Om viljan finns.

”Systemkollapsen” är ingen naturlag utan ett politiskt val.